MINA MÄRKEN

 
märken efter Dig.
 
Jag har haft svårigheter att acceptera hur min kropp förändrades efter min graviditet. De sista två veckorna fick jag bristningar på magen och på insidan av låren. Efter 8 månader av amning är mina bröst..inte en vacker syn. Jag fick också bristningar när magen drog ihop sig efter min förlossning. Den förlossningen som till slut blev ett snitt över magen. Ett ärr som jag kommer bära med mig föralltid. Ett ärr som ständigt påminner mig om två saker. Det påminner mig om att min fantastiska son faktiskt kom ut därifrån. Men. Det påminner mig också om kaoset, paniken, all uppståndelse, alla blinkande lampor, larm och katastrofkänslor som fyllde mig i den stunden. 
 
Jag är garanterat inte ensam om dessa känslor. Kanske blir det bättre med tiden. Jag lär mig kanske att acceptera hur det är, hur det blev. Tacksamheten över att jag kunde både bära, föda och sedan amma Ellian finns där såklart. Men det förändrar inte att jag saknar att känna mig bekväm i min egen kropp. När jag passerar förbi en spegel med naken överkropp undviker jag att titta. I omklädningsrummet vill jag inte duscha och jag får ta en fight med psyket varje gång jag ska bada. Min baddräkt har fått ersätta bikinin. Det jag upplever som mest jobbigt är snittet. Varför vet jag inte. Ibland kan jag inte låta bli att känna mig misslyckad som inte klarade av att föda mitt barn "på riktigt". Men varje gång jag tänker så ger jag mig själv en mental bitchslap så jag kanske lär mig någon gång att så faktiskt inte är fallet. Min kloka hjärna vet det. Men vi vet alla att den kloka hjärnan inte alltid vinner.
 
OJ..oj..Vad jag känner mig personlig nu. Funderade länge på om jag skulle posta detta eller inte. Men jag kände något konstigt behov av att få vara ärlig och personlig här i ett inlägg. Kanske hjälper det dig som läser detta och går genom samma sak. Kanske hjälper det mig själv att få skriva ner det jag känner. Kanske hjälper det mig på vägen mot acceptans. Vem vem?