MINA MÄRKEN

 
märken efter Dig.
 
Jag har haft svårigheter att acceptera hur min kropp förändrades efter min graviditet. De sista två veckorna fick jag bristningar på magen och på insidan av låren. Efter 8 månader av amning är mina bröst..inte en vacker syn. Jag fick också bristningar när magen drog ihop sig efter min förlossning. Den förlossningen som till slut blev ett snitt över magen. Ett ärr som jag kommer bära med mig föralltid. Ett ärr som ständigt påminner mig om två saker. Det påminner mig om att min fantastiska son faktiskt kom ut därifrån. Men. Det påminner mig också om kaoset, paniken, all uppståndelse, alla blinkande lampor, larm och katastrofkänslor som fyllde mig i den stunden. 
 
Jag är garanterat inte ensam om dessa känslor. Kanske blir det bättre med tiden. Jag lär mig kanske att acceptera hur det är, hur det blev. Tacksamheten över att jag kunde både bära, föda och sedan amma Ellian finns där såklart. Men det förändrar inte att jag saknar att känna mig bekväm i min egen kropp. När jag passerar förbi en spegel med naken överkropp undviker jag att titta. I omklädningsrummet vill jag inte duscha och jag får ta en fight med psyket varje gång jag ska bada. Min baddräkt har fått ersätta bikinin. Det jag upplever som mest jobbigt är snittet. Varför vet jag inte. Ibland kan jag inte låta bli att känna mig misslyckad som inte klarade av att föda mitt barn "på riktigt". Men varje gång jag tänker så ger jag mig själv en mental bitchslap så jag kanske lär mig någon gång att så faktiskt inte är fallet. Min kloka hjärna vet det. Men vi vet alla att den kloka hjärnan inte alltid vinner.
 
OJ..oj..Vad jag känner mig personlig nu. Funderade länge på om jag skulle posta detta eller inte. Men jag kände något konstigt behov av att få vara ärlig och personlig här i ett inlägg. Kanske hjälper det dig som läser detta och går genom samma sak. Kanske hjälper det mig själv att få skriva ner det jag känner. Kanske hjälper det mig på vägen mot acceptans. Vem vem? 

EFTER SNITTET

 
..såhär vitt & fint blev inte mitt snitt, oonej..
 
Tänkte skriva ett litet inlägg om hur det gick med läkningen av mitt akuta kejsarsnitt. Det är nu 5 månader sedan. De första 4-5 veckorna var bara en pina. Dels för att jag inte kunde sätta mig upp, gå på toa själv, klä på mig själv (med mera!) och det var..fruktansvärt. Att vara så hjälplös och beroende av Alexander kändes hemskt, speciellt när man skulle ta hand om sitt lilla spädbarn också. Det tog SÅ ont i snittet att göra minsta lilla! Jag hade dessutom "ett klipp" där det var tänkt att han skulle komma ut som också smärtade. Efter 2-3 veckor släppte den värsta smärtan och jag kunde nu sköta min egen hygien, börja gå riktiga promenader i hyffsat tempo och var inte längre beroende av att Alexander skulle hjälpa mig med precis ALLT
 
..Men istället blev jag sjuk. Eller, det var var jag redan - men det upptäcktes inte förrän efter 4 veckor. Efter förlossningen hade jag dagligen haft "blodsockerfall" då jag känt mig yr och svimmfärdig - men jag tänkte att "det kanske var normalt?". Så jag tog det inte på allvar utan jag började istället gå minst en mil om dagen och trotsade alla känslor av smärta i magen, yrsel och trötthet. Tills det att jag en dag svimmade på stan. Efter detta åkte vi in till akuten och jag blev omedelbart inlagd på gyn. En infektion i livmodern sa läkaren efter att ha sett mig och undersökt mig snabbt. Detta var något jag INTE hade blivit informerad om att man kan få. Det är dessutom extra vanligt att man drabbas efter förlossningar som varit lika påfrestande för livmodern som min var. 
 
Så, jag insåg att man inte ska må som jag gjorde. Jag kunde dessutom inte nudda vid snittet utan att grimasera av smärta  - men jag hade ju ingen aning om hur det egentligen skulle kännas. Efter 3 dygn på sjukhuset fick jag fortsätta min behandling hemma & efter ytterligare 10 dagar blev jag friskförklarad. Jag kunde nu röra vid snittet och trycka på livmodern utan att det smärtade. Jag hade dessutom slutat känna mig yr och svimfärdig flera gånger om dagen. 
 
Läkningen av musklerna gick bra. Jag började träna knipövningar och aktiveringsövningar igen efter två veckor. Så fram tills för en vecka sedan har det känts superbra! MEN. Helt plötsligt känns snittet konstigt. Det stramar, är lite rött och när jag tränar magen så tar det ont på en punkt innanför snittet. Jag har därför börjar googla och läsa om "eftervård kejsarsnitt" och efter att ha kollat runt lite blir jag SÅÅÅ besviken. Inte en jävel har informerat mig om NÅGOT när det gäller eftervård av mitt akuta kejsarsnitt. Alltså - INGEN har sagt NÅGOT om eftervård. Hur viktigt det är att man masserar snittet och "sköter om det" på olika sätt. Jag har fått NOLL och ingen information om detta!!!!!!
 
..& då blir jag bara så besviken och ledsen. Visst, man har kanske lite ansvar själv. Men jag har ingen utbildning inom detta? Efter ett akut kejsarsnitt OCH en rätt allvarlig infektion i livmodern måste ju någon berätta för mig om eftervård av snitt och så?!?!?!  Så nu sitter jag här. 5 månader efter förlossning. Med ett snitt som gör ont och ser irriterat ut. Jag känner mig besviken på sjukvården. Och på mig själv som inte läst på tillräckligt på egen hand. För tydligen ska man ju måsta göra det. (?!?!?) 
 
/ lite bitter..

VÅRT MIRAKEL

 
..Tänk att vi fick gåvan att bli föräldrar ♥