TIDEN PÅ BB

Efter att vi fått rulla tillbaka upp på förlossningen fick vi födelsedagsfika. Detta var något vi inte fick förra gången då jag mådde så fruktansvärt dåligt och Ellian fick vara på barn istället för med oss. ville jag bara sova. Nu var jag pigg och otroligt glad över att få ha min tjej på bröstet. Vi fikade, stirrade som förtrollade på vår skatt och pratade med lite barnmorskorna. Läkaren Monica kom och tittade till oss och efter ett tag rullade vi vidare till vårt rum på BB.
 
Lilla tösen spenderade sedan sin första natt utanför magen med att försöka lära sig att äta ungefär en gång i halvtimmen. Inget jag hade något emot, men som nyopererad är det väldigt svårt att röra sig så jag sov inte många minuter. Men som nybliven mamma är man hög på kärlek så sömn blir inte så viktigt. Hon sög som att hon aldrig gjort annat, bajsade två gånger, kissade, kräktes och bevisade för oss alla att allt fungerade fint. Tänk så stolt man kan bli, hehe. Jag började få ont av både eftervärkar och av såret i magen under natten då bedövningen släppte så jag hade en rätt jobbig natt om man bortser från det magiska i att äntligen få henne utanför magen. 
 
Dagen efter (fredag 2/11) ville jag försöka mig upp ur sängen vid 07. Det gick över förväntan och en timme senare gick jag runt på inne på avdelningen med bebis i rullvagnen. Jag hade förstås fortfarande väldigt ont, men att bara vara sängliggande fungerar liksom inte heller. Jag sov ett par timmar med henne på bröstet och sedan var det äntligen dags för det stora mötet mellan storebror & lillasyster! 
 
Ellian hade med sig ett paket till henne som han hade valt ut på Lekia. Han erbjöd sig såklart att öppna det åt henne, hehe. Hon låg i rullvagnen och han började direkt att klappa på henne, pussa henne på huvudet och han strålade upp i hela ansiktet när vi berättade att det var hans lillasyster och att han var hennes storebror. Det var så fint 💕Min målbild genom hela graviditeten. Ljuger om jag säger att jag inte fällde ett par tårar denna stund. Familjen var samlad och jag var lyckligast. 
 
Dagen efter packade vi ihop våra saker för att lämna BB. Sista gången i ett av rummen där, helt säkert. Jag var fortfarande rätt ofärdig men på jag gjorde mitt bästa med att stappla mig fram. Jag tror det tog 5 minuter för mig att sätta mig i bilen och bilfärden hem var minst sagt smärtsam. Men vi ville hem och påbörja livet som tvåbarnsföräldrar. Jag minns hur nervösa vi var när vi åkte hem med Ellian. Nu var känslan något helt annat. Antar att det blir så med andra barnet..
 
 
välkommen ut älskling 😇😍
 
 
stolt pappa 😘😍
 
 
första mötet med storebror 💕💕💕
(japp, hon kräktes på honom 😆)

 
 
uppe på promenad morgonen efter.

FÖRLOSSNING 2

Fortsättning på förlossningsberättelsen..
 
Klockan 16.20
 
Läkaren kom strax tillbaka till mig där jag låg, rätt lugn på sidan i sängen och pratade med Alexander. "Veronica, nu kan vi inte göra det här längre, vi måste plocka ut denna bebis nu". Stunden jag fasade kom som ett slag i magen och jag bröt ihop totalt. I den stunden kände jag mig så fruktansvärt maktlös, dålig och besvikelsen grep tag om min hals som en snara. Jag hyperventilerade, grät och allt detta samtidigt som det blev mer aktivitet i förlossningsrummet. Fler barnmorskor anlände samt att ännu en läkare kom in och alla började förbereda mig för operation. Min barnmorska (och Alexander) försökte få kontakt med mig och förklara varför allt hände och jag tvingade mig ur dimman för att försöka förstå. 
 
Vid varke värk jag hade försämrades hjärtljuden på bebisen och hon låg ännu för långt upp för att jag skulle kunna börja krysta. Detta innebar alltså att det gick till EXAKT på samma sätt som när Ellian skulle ut. Skillnaden blev dock att nu, efter mina krav i förlossningsbrevet, forcerade man inte förloppet med sugklocka och andra ingrepp utan valde att ingripa med kejsarsnitt nu - i ett tidigare skede. Allt för bebisens bästa - men också för min skull. Denna gången blev det på så vis inte lika bråttom till OP. 
 
Inne i förlossningsrummet fick jag dropp som fick mina värkar att sluta, jag flyttade över till en säng med hjul, drack en shot för att balansera magsyran samtidigt som jag försökte förstå vad som hände. Hur kunde det ske igen?! Jag som var så himla himla nära. Som att snubbla på målsnöret. Öppen 10 cm och fortfarande fokuserad och med krafter kvar. Tårarna rann som floder längst kinderna och min besvikelse tog över mig och fick mig att känna mig...tom? Vi rullade ner till OP, Alexander bytte om och jag låg där på sängen helt utelämnad, ledsen och rädd. Min stora skräck var åter igen ett faktum och jag kunde inte göra ett jävla skit åt det. 
 
 
Några minuter senare, klockan 16.48 hörde jag ett oskyligt litet, ljust bebisskrik. Vår bebis var ute! Jag hade nu lugnat ner mig en aning och jag låg istället och bara kände mig uttömd på känslor och det gjorde mig rädd. Jag var rädd för att jag inte skulle älska den som kom ut. Sekunden senare, när Alexander visade upp bebisen för mig och sa, med tårarna rinnande av glädje, "älskling, vi har fått en dotter!" brast mitt hjärta nästan i tusen bitar av kärlek. Han visade upp henne. Hon var så vacker. Helt fucking perfect. Den finaste flickan i världen. Allt vände i den stunden, Alexander stod där på min vänstra sida och min dotter låg på min bröstkorg och tittade sig omkring. Vi pussades, hon försökte suga på min läpp och allt bara föll på plats. Jag var mamma till en liten tjej. Vi var plötsligt föräldrar till två barn. Två friska, underbara helt fantastiska små liv. 
 
Vår efterlängtade dotter föddes den 1 november klockan 16.48 & hon vägde 2 970 gram och var 49,2 centimeter lång. 
 
Så. Varför blev det som det blev? IGEN? Precis som sin storebror hade hon dansat runt inne i magen så ordentligt att hon hade trasslat in sig i navelsträngen. Hon hade båda armarna intrasslade och bar i princip navelsträngen som en ryggsäck. Hon hade under inga omständigheter kunna sjunka ner längre, då hon satt fast så. Att hon skulle kunnat komma ut genom en vaginal förlossning var omöjligt så jag känner mig otroligt tacksam för att vår sjukvård är så bra som den är. Tacksam för att de fick ut vår lilla flicka på ett säkert sätt. Trots att det för min del inte blev som tänkt - det viktigaste var att hon kom ut till oss för att andas samma luft som vi ♥
 
 
stoltaste mamman 

FÖRLOSSNING 1

 
 😎 taggad till tänderna!
 
Torsdagen 1/11 (+15 dagar)
 
Vi hade tid med en läkare klockan 11.00 för att (trodde vi) göra ännu ett ultraljud och hinnsvepning nummer 4. Väl i rummet sa läkaren direkt att vi kunde starta igång förlossningen på en gång genom att ta hinnorna om vi kände oss redo. REDO? Det hade vi varit i många veckor, men jag blev livrädd ändå. Vid detta laget hade jag varit öppen 4 cm och haft en mogen tapp i drygt 5 dagar. Både jag och Alexander, trots att vi hade det på känn såklart, blev lite nervösa. Jag blev galet nervös och stressad på något vis. Rädd när insikten om  att det verkligen var NU det skulle ske. Alexander gick ut i bilen och hämtade BB-väskorna och jag satt och försökte andas mig lugn. Några minuter senare kopplades jag upp och de kollade CTG-kurvan i vårt förlossningsrum samtidigt som den fantastiska barnmorskan satt och gick genom vårt förlossningsbrev med oss. Jag kände mig trygg i hennes vård direkt. Allt började landa och vi insåg att det nu bara var timmar kvar tills vi skulle få se vårt andra barn. Jag var fokuserad och vi båda var glada och så förväntansfulla. 
 
Vid 12.00 hade jag värkar var fjärde minut men de var inte så speciellt smärtsamma. Jag fick nu byta om till sjukhusklänningen och vid denna tidpunkt tog hon hål på hinnorna. Detta var något jag var orolig för, rädd för att det skulle ta ont och för att det...ja, inte riktigt var "min plan". Men det gick verkligen bra. Så efter det var det på med nättrosor och blöja, hehe. Sedan satte de in en infart i min arm och detta är något jag hatar. Kort därefter, när jag placerat mig på pilatesbollen för att ta värkarna som snabbt kom så svimmade jag. Att vakna upp efter att svimma är bland det värsta jag vet och det var lika hemskt denna gång. Jag svimmade mot Alexander som satt bakom mig som tur var, och BM stod på knä framför mig eftersom att jag minuten innan sa "nu svimmar jag!" (val svimmare, hehe). Återhämtade mig rätt fort för jag hade inte direkt tid att sitta där och vara ledsen när värkarna kom att bli allt mer smärtsamma. 
 
 
lustgas ♥
 
Ungefär 30 minuter senare bad jag om lustgasen. Klockan var väl cirka 15.00 och det började ta ordentligt ont. ÄLSKAR lustgas 💕 hehe. Vid en undersökning var jag öppen 8 cm och jag kände mig stolt över arbetet jag gjorde. Jag var lugn, avslappnad, fokuserad och ASTAGGAD. Hade världens bästa stöd i form av Alexander och barnmorskan. Vid denna tid var det skiftbyte av personal och jag hade turen att få ÄNNU en fantastisk BM med hennes student (som jag är bekant med). Kände mig så trygg även i detta sällskap. Kort efter att jag gjort undersökningen insåg jag att lustgasen inte skulle komma att hjälpa särskilt länge till och jag bad om spinal eller EDA. Barnmorskan tog beslutet att ta en EDA för att jag skulle slippa att bedövningen släppte innan det var dags för utdrivning. Det är en svår bedömning iom att man inte vet hur fort det går. Så klockan 16.00 hade jag fått epiduralbedövningen och den började kicka in. ÄLSKAR epidral 💕, hihih.  Ringde sen facetime till min mamma, haha! Det var så otroligt skönt att få vila ett tag från värkarna och jag började gå runt med drop-ställningen och dansa/gunga till musiken som vi spelade i högtalaren. 
 
Alexander, som var betydligt mer fokuserad än mig på monitorn för värkarna och hjärtljuden började dock bli lite orolig nu. Han bad mig flera gånger att testa lägga mig ner för att bebisens hjärtljud började dala nedåt vid varje värk jag tog när jag stod upp. Jag var dock rätt nöjd med tillvaron ( läs:hög ) och tänkte att han oroade sig i onödan. Några minuter senare kom både barnmorskan och en läkare in in salen igen. Läkaren visade sig vara samma läkare som utförde mitt akuta kejsarsnitt med Ellian och jag sa till henne: "Denna gång får du tamme tusan inte skära i min mage" på skämt. Vi pratade lite och hon gick sedan bort till datorn och samtalade med barnmorskan. Vid denna tidpunkt låg jag på sängen och försökte samla krafter...
 
Fortsättning följer 🙈