LUCIA 2017

Ellian var tomte på förskolan idag 🎅

HAN ÄR LYCKLIG

 
Igår när vi var ute en sväng fick vi syn på en massa fåglar i vårt stora träd på gården. Fåglarna flög från det träder till ett annat, fram och tlllbaka, fram och tillbaka. Ellian blev så glad och fascinerad. Vi stod länge och tittade, ropade och vinkade till fåglarna. Han sa ""pippi" och pekade glatt och ville aldrig gå in. Det är inte mycket en liten person behöver för att bli så glad. Som förälder blir man varm i hjärtat av att höra sitt barn skratta. Då spelar det ingen roll varför. Om det är över ett par fåglar i trädet eller av att leka med någon fräsig leksak kvittar. Ett barns glädje är så äkta och fint. Det finaste jag vet är att se honom lycklig. 
 
Ett tillfälle då E är som lyckligast är då han spenderar tid med sin pappa. Det band som de två har kan ibland göra mig lite..avis? Ingen kan få honom att skratta som Alexander. Favoritstunden på hela dagen är då pappa kommer hem från jobbet. Ellian skiner upp som en sol och blir så glad att han börjar stampa och springa runt, runt runt. Han kastar sig sedan i famnen på sin pappa och ger honom en blöt puss. Sedan springer han iväg och Alexander springer efter. Därefter busar dessa två i full galopp och ingen av dem tar någon notis om mig, haha! Skämt åsido. Men sant är det i alla fall, att Ellian älskar och ser upp till sin pappa. 

GÅRDAGEN..

 
Jahapp....lång inlägg på gång..
 
I torsdags åkte vi som sagt in till vårdcentralen och där konstaterade läkaren att E hade "falsk krupp". Jag var dock lite tveksam för han uppfyllde inte kraven enligt mig. Men vi åkte hem och började ge medicinerna vi fått. Tyvärr fick vi ingen hjälp eller information med hur de skulle användas (avancerade grejer!) så de hjälpte inte alls. SÅ. Efter att vi hade ännu en fruktansvärd natt, natten mellan torsdag och fredag, så valde jag därför att åka in med E till akuten under fredag förmiddag. Där fick vi efter 2 timmar komma till barnavdelningen och en barnläkare tittade på honom. Hon förstod att han hade tungt att andas och att varje andetag var en ansträngning för honom. Äntligen någon som förstår (!!), tänkte jag. De testade att låta honom inhalera kortison och saltvattenlösning men inget av dessa två hjälpte. 
 
..Så läkaren valde att lägga in honom på barnavdelningen. Enligt läkarens bedömning hade han inte alls falsk krupp utan en rejäl förkylningsastma, dvs en inflamation i luftvägarna. När hon lyssnade på hans lungor sa hon att det inte alls lät bra så hon ville ha honom under bevakning fram tills det att andningen gick lättare för honom. Då åkte vi ner en våning och fick ett isoleringsrum på barn.
 
De vill hålla honom borta från andra barn så vi har ett isoleringsrum. Efter ett par timmar så bestämdes det att vi fick åka hem över natten för att infinna oss i rummet på morgonen. E blev på allvar helt tokig av att vara instängd i rummet utan stimulans. För han är pigg trots andningssvårigheterna och förkylningen. Natten hemma var lika illa som de senaste nätterna varit. Imorse åkte vi tillbaka till vårt rum och läkaren konstaterade efter en undersökning att det låter lika illa som igår. Vi fick dock åka hem över dagen (permission) för att komma in vid behov. Varken vi föräldrar eller E vill vara där och så länge han inte blir friskare av att vara på sjukhuset håller vi honom hemma. 
 
Vi kan ge honom den medicin som behövs själva här hemma så nu håller vi alla våra tummar, tår och allt vad man nu kan hålla, för att det snabbt ska bli bättre. Mitt hjärta brister tusen gånger om av att han måste lida såhär. Han förtjänar det inte. Inga barn förtjänar att vara såhär sjuka. Kan inte och vill inte ens föreställa mig hur det är att vara föräldrer till ett barn som är verkligen allvarligt sjuk. Min absolut värsta, VÄRSTA (!!) marddröm sedan jag blev mamma. Det får inte hända. 
 
Imorgon på morgonen åker vi tillbaka om inget händer under natten.