TROTS?

 
Jag älskar ALLTID mina barn - men ibland älskar jag inte att vara mamma. Det är faktiskt okej att känna så. Precis som man har rätt till att ibland inte gilla sitt jobb, vara ovän med sin partner eller kompis mm. Ibland känner jag för att kasta in handduken. För att "råka" glömma honom (ja, det är till 100% E jag snackar om i detta fall) i affären eller lägga honom för att sova på dagen även fast han inte ska sova. Jag vill ibland bara att någon ska komma hit och ta över honom för en timme. Få möjlighet att kunna vila i soffan, äta lunch i lugn och ro eller ta ett bad utan att få vatten sprutat i ansiktet eller bråka om utrymmet med badleksaker. Jag vet inte med säkerhet men jag tror att han har börjat gå in i någon form av trotsålder. Det är inget som jag älskar att ha i min vardag kan jag informera er om. 
 
Stundtals är han världens góaste kille. När han är på det humöret har vi så himla kul ihop. Men ibland driver han mig till vansinne. Får mig att vilja pensionera mig från mammalivet liksom. Det är svårt att sätta ord på exakt hur han gör får att få mina hårstrån att bli gråa - men det är ett faktum. Mitt i denna röra är han otroligt mammig och vill helst sitta i mitt knä hela tiden då vi är borta. & lämningen på förskolan idag ska vi inte ens prata om....😢
 
Att vara mamma är inte alltid lätt. Jag är inte alltid pedagogisk. Oftast rätt opedagogisk faktiskt. Mitt humör går upp och ner, mitt tålamod testas flera gånger om dagen och jag börjar bli....trött? Skulle behöva ett dygn eller två med bara Tilly. Bara få gosa i soffan, äta långa frukostar, ta löpturer ute i vintersolen, bada badkar, ta promenader med talbok i öronen...osv..osv...
#1 / / En mamma:

Du är inte ensam 😂 ibland vill jag bara slita av mig håret..... 🤯