FÖRLOSSNING 2

Fortsättning på förlossningsberättelsen..
 
Klockan 16.20
 
Läkaren kom strax tillbaka till mig där jag låg, rätt lugn på sidan i sängen och pratade med Alexander. "Veronica, nu kan vi inte göra det här längre, vi måste plocka ut denna bebis nu". Stunden jag fasade kom som ett slag i magen och jag bröt ihop totalt. I den stunden kände jag mig så fruktansvärt maktlös, dålig och besvikelsen grep tag om min hals som en snara. Jag hyperventilerade, grät och allt detta samtidigt som det blev mer aktivitet i förlossningsrummet. Fler barnmorskor anlände samt att ännu en läkare kom in och alla började förbereda mig för operation. Min barnmorska (och Alexander) försökte få kontakt med mig och förklara varför allt hände och jag tvingade mig ur dimman för att försöka förstå. 
 
Vid varke värk jag hade försämrades hjärtljuden på bebisen och hon låg ännu för långt upp för att jag skulle kunna börja krysta. Detta innebar alltså att det gick till EXAKT på samma sätt som när Ellian skulle ut. Skillnaden blev dock att nu, efter mina krav i förlossningsbrevet, forcerade man inte förloppet med sugklocka och andra ingrepp utan valde att ingripa med kejsarsnitt nu - i ett tidigare skede. Allt för bebisens bästa - men också för min skull. Denna gången blev det på så vis inte lika bråttom till OP. 
 
Inne i förlossningsrummet fick jag dropp som fick mina värkar att sluta, jag flyttade över till en säng med hjul, drack en shot för att balansera magsyran samtidigt som jag försökte förstå vad som hände. Hur kunde det ske igen?! Jag som var så himla himla nära. Som att snubbla på målsnöret. Öppen 10 cm och fortfarande fokuserad och med krafter kvar. Tårarna rann som floder längst kinderna och min besvikelse tog över mig och fick mig att känna mig...tom? Vi rullade ner till OP, Alexander bytte om och jag låg där på sängen helt utelämnad, ledsen och rädd. Min stora skräck var åter igen ett faktum och jag kunde inte göra ett jävla skit åt det. 
 
 
Några minuter senare, klockan 16.48 hörde jag ett oskyligt litet, ljust bebisskrik. Vår bebis var ute! Jag hade nu lugnat ner mig en aning och jag låg istället och bara kände mig uttömd på känslor och det gjorde mig rädd. Jag var rädd för att jag inte skulle älska den som kom ut. Sekunden senare, när Alexander visade upp bebisen för mig och sa, med tårarna rinnande av glädje, "älskling, vi har fått en dotter!" brast mitt hjärta nästan i tusen bitar av kärlek. Han visade upp henne. Hon var så vacker. Helt fucking perfect. Den finaste flickan i världen. Allt vände i den stunden, Alexander stod där på min vänstra sida och min dotter låg på min bröstkorg och tittade sig omkring. Vi pussades, hon försökte suga på min läpp och allt bara föll på plats. Jag var mamma till en liten tjej. Vi var plötsligt föräldrar till två barn. Två friska, underbara helt fantastiska små liv. 
 
Vår efterlängtade dotter föddes den 1 november klockan 16.48 & hon vägde 2 970 gram och var 49,2 centimeter lång. 
 
Så. Varför blev det som det blev? IGEN? Precis som sin storebror hade hon dansat runt inne i magen så ordentligt att hon hade trasslat in sig i navelsträngen. Hon hade båda armarna intrasslade och bar i princip navelsträngen som en ryggsäck. Hon hade under inga omständigheter kunna sjunka ner längre, då hon satt fast så. Att hon skulle kunnat komma ut genom en vaginal förlossning var omöjligt så jag känner mig otroligt tacksam för att vår sjukvård är så bra som den är. Tacksam för att de fick ut vår lilla flicka på ett säkert sätt. Trots att det för min del inte blev som tänkt - det viktigaste var att hon kom ut till oss för att andas samma luft som vi ♥
 
 
stoltaste mamman 
#1 / / Hanna:

Sitter med tårar i ögonen och alldeles varm inombords. Är ledsen att det inte gick som du ville, men glad för att allt gick bra till slut! Världens finaste familj har du nu. Stort grattis ❤

Svar: Fina Hanna! Tack =) kram!!
Veronica Nordlund