FÖRLOSSNING 1

 
 😎 taggad till tänderna!
 
Torsdagen 1/11 (+15 dagar)
 
Vi hade tid med en läkare klockan 11.00 för att (trodde vi) göra ännu ett ultraljud och hinnsvepning nummer 4. Väl i rummet sa läkaren direkt att vi kunde starta igång förlossningen på en gång genom att ta hinnorna om vi kände oss redo. REDO? Det hade vi varit i många veckor, men jag blev livrädd ändå. Vid detta laget hade jag varit öppen 4 cm och haft en mogen tapp i drygt 5 dagar. Både jag och Alexander, trots att vi hade det på känn såklart, blev lite nervösa. Jag blev galet nervös och stressad på något vis. Rädd när insikten om  att det verkligen var NU det skulle ske. Alexander gick ut i bilen och hämtade BB-väskorna och jag satt och försökte andas mig lugn. Några minuter senare kopplades jag upp och de kollade CTG-kurvan i vårt förlossningsrum samtidigt som den fantastiska barnmorskan satt och gick genom vårt förlossningsbrev med oss. Jag kände mig trygg i hennes vård direkt. Allt började landa och vi insåg att det nu bara var timmar kvar tills vi skulle få se vårt andra barn. Jag var fokuserad och vi båda var glada och så förväntansfulla. 
 
Vid 12.00 hade jag värkar var fjärde minut men de var inte så speciellt smärtsamma. Jag fick nu byta om till sjukhusklänningen och vid denna tidpunkt tog hon hål på hinnorna. Detta var något jag var orolig för, rädd för att det skulle ta ont och för att det...ja, inte riktigt var "min plan". Men det gick verkligen bra. Så efter det var det på med nättrosor och blöja, hehe. Sedan satte de in en infart i min arm och detta är något jag hatar. Kort därefter, när jag placerat mig på pilatesbollen för att ta värkarna som snabbt kom så svimmade jag. Att vakna upp efter att svimma är bland det värsta jag vet och det var lika hemskt denna gång. Jag svimmade mot Alexander som satt bakom mig som tur var, och BM stod på knä framför mig eftersom att jag minuten innan sa "nu svimmar jag!" (val svimmare, hehe). Återhämtade mig rätt fort för jag hade inte direkt tid att sitta där och vara ledsen när värkarna kom att bli allt mer smärtsamma. 
 
 
lustgas ♥
 
Ungefär 30 minuter senare bad jag om lustgasen. Klockan var väl cirka 15.00 och det började ta ordentligt ont. ÄLSKAR lustgas 💕 hehe. Vid en undersökning var jag öppen 8 cm och jag kände mig stolt över arbetet jag gjorde. Jag var lugn, avslappnad, fokuserad och ASTAGGAD. Hade världens bästa stöd i form av Alexander och barnmorskan. Vid denna tid var det skiftbyte av personal och jag hade turen att få ÄNNU en fantastisk BM med hennes student (som jag är bekant med). Kände mig så trygg även i detta sällskap. Kort efter att jag gjort undersökningen insåg jag att lustgasen inte skulle komma att hjälpa särskilt länge till och jag bad om spinal eller EDA. Barnmorskan tog beslutet att ta en EDA för att jag skulle slippa att bedövningen släppte innan det var dags för utdrivning. Det är en svår bedömning iom att man inte vet hur fort det går. Så klockan 16.00 hade jag fått epiduralbedövningen och den började kicka in. ÄLSKAR epidral 💕, hihih.  Ringde sen facetime till min mamma, haha! Det var så otroligt skönt att få vila ett tag från värkarna och jag började gå runt med drop-ställningen och dansa/gunga till musiken som vi spelade i högtalaren. 
 
Alexander, som var betydligt mer fokuserad än mig på monitorn för värkarna och hjärtljuden började dock bli lite orolig nu. Han bad mig flera gånger att testa lägga mig ner för att bebisens hjärtljud började dala nedåt vid varje värk jag tog när jag stod upp. Jag var dock rätt nöjd med tillvaron ( läs:hög ) och tänkte att han oroade sig i onödan. Några minuter senare kom både barnmorskan och en läkare in in salen igen. Läkaren visade sig vara samma läkare som utförde mitt akuta kejsarsnitt med Ellian och jag sa till henne: "Denna gång får du tamme tusan inte skära i min mage" på skämt. Vi pratade lite och hon gick sedan bort till datorn och samtalade med barnmorskan. Vid denna tidpunkt låg jag på sängen och försökte samla krafter...
 
Fortsättning följer 🙈